I Apostlagärningarna läser vi om de första kristna i Jerusalem: ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde” (Apg 2:44–45).

Denna egendomsgemenskap var välspridd i den tidiga kyrkan: Justinus Martyren i Rom beskrev i mitten av 100-talet hur de lade pengar i en gemensam pott där och delade ut åt var och en som led nöd, och Terrullianus i Karthago skrev 50 år senare: ”Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur!” Den utomstående betraktaren Lukianos beskrev kristna på följande sätt: ”De föraktar egendomar, och delar dem inbördes.”

I Sverige i dag finns kloster inom katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor och även Svenska kyrkan som lever i egendomsgemenskap. Dock finns det extremt få frikyrkliga kommuniteter som har fullständig egendomsgemenskap – den enda verkar vara Maranataförsamlingen i Bromma.

I de stora frikyrkliga samfunden är egendomsgemenskap helt ickeexisterande. Och då talar vi om bibeltroende samfund som normalt ser den apostoliska urförsamlingen i Jerusalem som normativ, när det gäller exempelvis ande­dop och apostolisk undervisning.

Argumentet som ofta används är att alla inte behöver leva i egendomsgemenskap. Men sedan när innebär det att ingen ska göra det? Föreställ er att inte en enda av Sveriges pingstförsamlingar bad för helande, och när någon påpekade att Bibeln förespråkar helande invände pingstvännerna: ”Alla har inte helandets gåva!”

Egendomsgemenskap bör praktiseras i mycket större utsträckning inte bara för att det är bibliskt utan också för att det utrotar fattigdom. I den apostoliska urförsamlingen led ingen någon nöd (Apg 4:34). I Jesus Armys kommuniteter finns inte heller någon nödlidande, och ingen är rik heller för den delen.

Tänk vilken skillnad frikyrkan skulle kunna göra för kristna EU-migranter, asylsökande och hemlösa om vi startade kommuniteter där de fick boende och syskongemenskap. Tänk hur mycket enklare det skulle bli för den kristna svenska ”medelklassen” – som ju är en global överklass – att leva enkelt om kommunitetsliv blev mer normalt. Tänk vilket profetiskt vittnesbörd vi skulle vara om det i varje stad fanns minst en kristen kommunitet där ingen lider nöd och som regelbundet ber och evangeliserar för sin omgivning.

Därför vill jag uppmana kyrkoledare av olika slag att be och fundera över hur egendomsgemenskap ska bli mer vanligt i deras församlings­rörelse, och alla kristna syskon som längtar efter detta vill jag uppmana att förena sig och sätta igång! Vi har inget att förlora, förutom allt vi äger.

Micael Grenholm, ordförande för Jerusalemprojektet