En väldigt viktig fråga kyrkan idag behöver ställa sig är varför urförsamlingen i Jerusalem gick till templet.

Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. (Apg 2:46)

Medan de flesta kyrkor länge betraktat endast en sammankomst som något alla församlingsmedlemmar bör vara med på (söndagsgudstjänsten), till skillnad från andra kyrkliga aktiviteter under veckan som är frivilliga, så hade urförsamlingen alltså två sammankomster. Borde vi inte gå tillbaka till den bibliska församlingsstrukturen?

Jag läste en kommentar till detta Bibelställe som argumenterade för att den bibliska församlingsstrukturen hade återupprättats i de kyrkor som infört hemgrupper (cellgrupper), då har man en sammankomst för hela församlingen och en för den lilla gruppen i hemmen. Dock finns det tre anledningar till varför de urkristnas samling i templet inte var som en Gudstjänst de flesta kyrkor firar idag:

1. Den var utomhus.
2. Den ägde rum varje dag.
3. Den innehöll inte Nattvard.

Den tredje punkten är anmärkningsvärd, för det innebär att det inte var en fullblodig Gudstjänst. Nattvard firades enligt Apg 2:46 i hemgrupperna, det var snarare de som utvecklade sig till de Gudstjänster vi är vana vid. I templet gjorde man något annat! Som sagt tror jag det är av högsta vikt att vi listar ut vad och börjar göra likadant.

Apg 3:1 ger oss en ledtråd, det står att Petrus och Johannes gick till templet för att delta i den judiska tidebönen. Många har spunnit vidare på detta och argumenterat för att syftet både med att de kristna gick till templet och att de enligt senare delen av Apostlagärningarna gick till synagogorna, var att de identifierade sig som en del av judendomen och att det var självklart för dem att delta i den judiska Gudstjänsten.

Visst kan detta stämma till viss del, men man får inte dra det för långt – kristendomen innebar radikala skillnader gentemot judendomen på flera punkter. Bland annat ansågs templet inte ha någon funktion (Hebr 10), utan Fadern skulle tillbes överallt, inte bara i Jerusalem (Joh 4:21). Det var knappast för att de betraktade templet som extra heligt som den första församlingen samlades till tidebönerna i templet. Nej, förutom glädjen i att tillbe tillsammans med sina judiska syskon ville de nå ut med Guds Rike till dessa.

Det som händer i Apg 3 när Petrus och Johannes kommer till templet är ju nämligen att en förlamad man blir helad, en skara nyfikna samlas, Petrus predikar Evangeliet, många blir frälsta och sedan blir Petrus och Johannes arresterade. Väckelse bryter helt enkelt fram! Och i kapitel 5 är det tydligt att detta var ett syfte med tempelmötena:

Många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer. Och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. (Apg 5:12)

Apostlarna blir fängslade på nytt på grund av väckelsemötena, varav en ängel gör nåt olagligt och befriar dem från fängelset med en solklar uppmaning från Herren:

Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: ”Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv.” När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade.  (Apg 5:19-21)

För att sammanfatta vad Jerusalemförsamlingen gjorde i templet – för dessa är de enda Bibelställen som finns att tillgå om det – var syftet att delta i tidebönerna, göra tecken och under samt förkunna Evangeliet. Det var helt klart utåtriktade möten till skillnad från de inåtriktade nattvardsfirande samlingarna i hemmen. De påminner lite om de evangelisationskampanjer, med betoning på att Evangeliet ska bekräftas med tecken och under, som missionsorganisationer arrangerar främst i Latinamerika, Afrika och Asien (se nedan). Dessa brukar man dock bara arrangera några dagar, för att sedan inlemma de nyfrälsta i församlingar. Urkyrkan hade kampanjmöten varje dag.

Det jag framför allt fascineras av var att alla kristna i Jerusalem var med på detta. Det var inte bara apostlarna som hade ett särskilt tempel-ministry vid sidan om den vanliga verksamheten. Alla var med på dessa väckelsemöten! Alla stod inte och predikade, många gjorde nog inte mycket mer än att be, men dessa möten var hela församlingens angelägenhet, för alla ville att fler skulle bli frälsta. Att samlas flera tusen när man evangeliserar ger många praktiska såväl som andliga fördelar: man väcker uppmärksamhet, det ger trygghet åt predikanterna, många kan hjälpa till med att be för sjuka och driva ut demoner, många kan svara på frågor när nyfikna själar undrar vad som står på, många ber, etc.

Detta måste återinföras! Vi kan inte argumentera för att urförsamlingen, apostlarnas egen församling som alla andra församlingar kommer ifrån, var en abnorm avart som betedde sig på ett sätt vi inte ska imitera. Eftersom vi har vant oss med enbart inåtriktade sammankomster läser vi ofta Bibeln med de glasögonen, trots att utåtriktade möten var självklara för dem. Jag har alltid trott att när Paulus gick till Synagogan och förkunnade Evangeliet, vilket han ofta gjorde när han kom till en ny stad, placerade han de nyfrälsta i en husförsamling och fortsatte evangelisera i Synagogan på egen hand. Apg 19:8-9 går emot den tesen:

Sedan gick han in i synagogan och under tre månader predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike. Men där fanns några som förhärdade sig och inte ville tro utan talade illa om ‘den vägen’, så att alla hörde det. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig, och varje dag höll han samtal i Tyrannus hörsal.

När Paulus blir utkickad tar han lärjungarna med sig, vilket förstås förutsätter att de hängde med honom till synagogan. Evangelisationen var hela församlingens angelägenhet som alla hängde med på.

Kyrkan formades av apostlarna under den Helige Andes ledning, och reflekterade hur de hade levt med Jesus. Och det livet var förstås väldigt evangeliserande och utåtriktat. Deras möten kunde vara i templet, i båten, på ett berg, på torget, vid vägkanten. Jesus uppmanade dem sedan att leva som Han levde och göra alla folk till lärjungar som håller de bud Han gett dem (Matt 28). Varför skulle gatuevangelisationen vara exkluderat från den uppmaningen? Vi vet att även om alla kristna inte är predikanter är alla kallade till att förklara sin tro för ickekristna (Kol 4:5-6, 1 Petr 3:15).

Så för att sammanfatta: Utåtriktade evangelisationssatsningar i det offentliga rummet bör göras lika självklart för församlingsmedlemmar som att fira Gudstjänst.

Församlingen Mosaik i Uppsala kallar detta för 50/50-visionen – hälften inåt, hälften utåt. Detta har vi uttryckt i att varannan husgruppssamling är inomhus, varannan ute på gatan, och Gudstjänsterna avslutades en period med att vi bjöd folk på pannkakor vilket lockade många ickekristna. Det har dock varit svårt att få med alla församlingsmedlemmar på visionen, många är vana vid den enbart inåtriktade kristendomen, och således struntar en hel del i de utåtriktade aktiviteterna.

Detta till trots ger vi inte upp vår vision, för vi vet att den är nödvändig. Det är absurt att i en tid när kyrkan tappar medlemmar i rasande takt så är det bara en pytteliten klick som är ute på gatan och evangeliserar. Vi måste återvända till den urkyrkliga modellen för att få den urkyrkliga församlingstillväxten: ”Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” (Apg 2:47). Amen.

Jesuskyrkan ska vara en husförsamlingsrörelse. Den normala, bibliska församlingen är en husförsamling, där lärjungar samlas i hemmen för att tillbe och på gatan för att sprida vidare Guds kärlek. Att församlingen skaffar sig en byggnad och samlar 100 personer eller mer är den obibliska avarten, det annorlunda. Kyrko­byggnader växte fram först under 300-talet och blev norm när kristendomen blev stats­religion och alla tvingades att vara kristna.

Det är väldigt vanligt att församlingar spenderar miljontals kronor på kyrkobyggnader. Dessa fungerar ungefär som Joakim von Ankas pengabinge: man låser in dyr utrustning, låter byggnaden stå tom mestadels och låter inte hemlösa sova där. Evangelisation definieras som att man antingen ska evangelisera själv på skolan och jobbet, eller att man ska ta med vänner till kyrkobyggnaden. Och målet med församlingstillväxt är inte att multiplicera och skapa nya församlingsenheter som i urkyrkan, utan att fylla byggnaden med ännu fler folk tills den blir så stor att man måste spendera hundratusentals kronor på att bygga om eller köpa nytt.

Husförsamlingar är mycket mer flexibla. När de växer delar de på sig, när de krymper flyttar de ihop med varandra. Församlingsmedlemmarnas hem används även när det inte är kyrkoaktiviteter, vilket är väldigt energieffektivt, och de innebär i regel inga utgifter för församlingen. De flesta saker som kyrkobyggnader används till kan utföras i hemmen, om än i mindre skala.

Många tror att en församlings ”normala” storlek skulle vara 100-200 människor, och många församlingsledare strävar efter att ha en med 1000-2000 människor. Men i urkyrkan var en normal storlek på en husförsamling 10-20 människor. Det är det ideal Jesuskyrkan ska sträva efter. Blir vi fler delar vi på oss. På så sätt kan vi också nå fler stadsdelar och nya sorters människor med det glada budskapet om Jesus.

Förutom att alla församlingar i Bibeln och den tidiga kyrkan var husförsamlingar så är världens största väckelse – den i Kina – en husförsamlingsväckelse. Här i Europa där byggnadsförsamlingar är norm upplever vi istället världens största insomning och sekularisering. Naturligtvis kan väckelse förekomma i byggnadsförsamlingar också, men väckelsen i Kinas underjordiska kyrka är så gigantisk och välsignad att det blir bara löjligt att påstå att vi måste ha byggnader av något slags effektivitetsskäl – egentligen är de rätt onödiga.

Jesus Army i Storbritannien är en husförsamlingsrörelse som länge bara samlades i sina kommuniteter, i hemmen och i tillfälliga lokaler som de hyr av andra. På senaste tiden har de dock byggt Jesus Centres som framför allt är sociala center för att hjälpa hemlösa, invandrare och andra samtidigt som de också används för gudstjänst och bönemöten. Det är byggnader som är öppna och använda nästan jämt, inte lyxbyggen som bara fylls på kväller och helger. Om Jesuskyrkan skaffar sig byggnader utöver kommuniteter så ska de ha denna målsättning: de ska vara öppna, enkla, hjälpa de fattiga och låta hemlösa sova i dem på nätterna.

Jesuskyrkans enkelhetsideal gäller förstås inte bara lokaler utan framför allt vår egen livsstil! Vi vill sträva efter en enkel livsstil som i skarp kontrast till konsumtionssamhället säger nej till rikedom, lyx och onödigheter. Skriften säger att vi ska vara nöjda med mat och kläder (1 Tim 6:8), att vi inte ska använda smycken och dyrbarheter (1 Tim 2:9) samt att om vi har två av någonting ska vi ge bort det ena till en behövande (Luk 3:11). Allt för länge har kyrkan ignorerat eller bortförklarat dessa bibelord och i stället anammat den världsliga livsstil som nu håller på att förstöra världen. Vi måste vända om och tydligt proklamera att det är fel att vara rik, och vara ett ljus och salt i världen som visar att en annan värld är möjlig.

Denna enkelhet kommer göra det enklare för oss att ge mer till de fattiga, och vi kommer göra en stor insats för miljön! Om alla levde lika enkelt som Jesus gjorde skulle det inte finnas något klimathot. Hebreerbrevet säger ”Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig.” (Hebr 13:5). Vi i Jesuskyrkan tänker hoppa ur ekorrhjulet och vägrar delta i konsumtionssamhällets mammondyrkan. Vi tänker leva enkelt och miljövänligt i organiska husförsamlingar, som hjälper de fattiga, evangeliserar på gatorna och tillber Jesus med hela sina hjärtan.